Games & Godis

Lika olika

Postat av Peter 08 mars 2010

Sen jag började blogga på Games & Godis, för ett drygt år sen, har fler och fler svenska spelbloggar ploppat upp. Flera av dem drivs av spelälskande tjejer, och det är awesome. Dock märks det fortfarande tydligt, t.ex. i diverse kommentarstrådar, att det fortfarande kan vara djupt kontroversiellt att vara tjej i gamervärlden. Och det går väl att argumentera för att det till största delen beror på anonyma förlorare som döljer sina sociala tillkortakommanden bakom neanderthalartade invektiv över headsetet på Xbox Live, eller fega och/eller larviga troll, men det kan inte vara hela sanningen. För pratar vi om strukturella problem, vilket är vad det handlar om här, kan man per definition inte avfärda det som ett uttryck för ett fåtal avvikande individers inskränkthet. Problemet ligger hos var och en av oss.

Nördkulturen blomstrar, världen över. Paradigmskiftet väntar inte runt knuten, det har redan skett. Nördarna behöver inte skämmas längre. Men det är fortfarande helt olika saker att vara en pojknörd eller en flicknörd. Är du en pojknörd har du minst 40 år av stolt nördhistoria att falla tillbaka på, från Gary Gygax till Bayonetta. Är du däremot en flicknörd är det lite mer slim pickings. Vare sig flashbacks till Liz Lemons bedårande tragiska tonår i 30 Rock eller ens miljonsäljande vampyrserier står sig för en sekund mot det digra kulturarv som tillkommer pojknörden. Möjligheten till omedelbar identifikation är minst sagt obalanserad.

Och som i alla manliga sammanhang med en historia har det genom åren cementerats väldigt tydliga hierarkier bland pojknördarna – kalla det Flugornas Herre-syndromet. De som återfinns i toppen av dem är dock inte där för sina biffiga pecs eller sin grymma fastball – här är hårdvalutan dåraktigt ingående kunskaper om saker som av de flesta uppfattas som rent nonsens. Här kan flicknördarna, med sitt avsevärt mindre gemensamma arv, lättare välja vilken väg de vill gå. Och att tävla med anala källartroll om detaljer på Doctor Dooms rustning genom tiderna är sällan särskilt lockande. Inte sällan förekommer därför mellan pojk- och flicknördar konversationer som ungefär följer mönstret: Pojknörd säger A, flicknörd försöker med B, pojknörd framhärdar i A och flicknörd funderar på om inte C ändå. Ha, säger pojknörden – du tvekar, du vet ju inte. Typiskt tjejer.

Jag målar med ganska breda penslar här, förstås. Vad jag försöker säga är nog att manliga nördar i mycket större utsträckning än kvinnliga exkluderar hellre än inkluderar, och att ungefär det omvända gäller för tjejer. Och det är de här ungefärliga förväntningarna jag inte gillar att jag har, även om jag tror att jag har en hyfsad uppfattning om var de kommer ifrån. För att undvika fördomar vill jag helst kunna låta bli att bedöma mina mednördar baserat på deras kön över huvud taget. Kunskapstungt och exkluderande är okej för både pojk- och flicknördar, och så vidare. Och det är därför det gör mig glad att vi har en så livskraftig och myllrande spelbloggflora, från Sugoi till Discordia, från Gaming Mama till Radio Speltorsk-bloggen - och tillbaka igen. Vi vältrar oss i våra olikheter, men förenas i vår nördighet.

Denna text är en per den 11/3 lätt remixad version av originaltexten.

3 kommentarer till "Lika olika"

1 | Farbror Atlas

9 mars 2010 klockan 08:10

Intressanta tankar. Superkul att du kommit igång med bloggandet igen. :)

2 | Peter

9 mars 2010 klockan 16:44

Tack! :D Det är kul att börja skriva igen!

(Fast jag är inte särskilt nöjd med den väldigt tungfotade artikeln ovan, ville dock gärna få ut igår kväll, trots Oscarsnattströttma. Kanske borde göra en remix)

3 | Teresa

16 mars 2010 klockan 19:21

Äntligen har din kommentar tagit sig igenom mitt sura system (som först bestämde att den var spam och sedan inte släppte igenom den ändå, på ren trots får man förmoda)!

Snarare än *vilken* kultur man har konsumerat skulle jag vilja prata om *hur*.

Jag tänker till exempel på hur jag har spelat Drakar och Demoner sedan späd ålder men ändå inte lärt in alla tabeller som de flesta av mina killkompisar har gjort – det känns pinsamt att ta upp det som exempel, jag känner ett individuellt ansvar för denna brist i nördighet.

Samtidigt ser jag ju att mönstret återkommer hos många, många rollspelande kvinnor – Vi hade inte en egen DoD-box, vi blev inbjudna av antingen en brorsa eller en pojkvän (i sällsyntare fall av en tjejkompis som börjat spela med *sin* brorsa eller pojkvän) – som sedan serverade oss en charterversion av spelet. Fastän vi alla var överens om att vi var lika mycket gamers som någon annan, var vi ändå innerst inne gäster i kulturen, vi hade inte tillgång till infrastrukturen och krävde det inte heller.

Varför gjorde vi inte det? Själv var jag rädd att göra fel. Jag får fortfarande en lätt ångestrysning när jag ska slå tärningar, för tänk om jag tagit fel sort eller läser av resultatet fel. Jag kände mig alltid väldigt betraktad i spelsammanhang. Om det var för att jag var kvinna, en kvinna i en mansdominerad miljö, eller för att jag var en typisk fjortonåring kan vi ju låta vara osagt – men fortfarande idag slås jag av hur mycket även vi, de mest radikala av nördbrudar, liksom i alla tysthet accepterar att vi är gäster i pojkklubben och att det inte är vårt eget ställe.

Skriv kommentar