Games & Godis

Don’t ask him about Loom™

Postat av Peter 16 mars 2010

Jag skrev om bra saker inom svensk spelkritik härom dagen. Det gjorde jag inte för att det bara finns bra saker att säga, utan mest för att de bra sakerna måste få sägas ibland. Det finns förstås mindre bra saker också, och jag tänkte att jag skulle ägna dem en stund med.

Jag funderade lite på det här med speljournalistik. Vad är den? Är det kulturjournalistik – eller är det konsumentjournalistik (och jag fick hejda mig för att inte skriva ”bara” framför det sistnämnda)? Jag tror att få speljournalister vill se sig själva konsumentjournalister – spel är kultur, inte bara underhållning. Men om man jämför med former av kulturjournalistik som ligger nära  – som film och musik – så är det t.ex. avsevärt mer skriverier om hårdvara inom speljournalistiken. Och sådant är faktiskt svårare att sortera i kulturfacket. Om en filmtidning gör ett uppslag om de senaste modellerna av BluRay-spelare eller ljudanläggningar gör de ingen större hemlighet av att detta är konsumentjournalistik, nu skriver vi inte om film som kultur. I spelmedia drar man sig, upplever jag, för en sådan distinktion.

Inom film- och musikjournalistiken har man ofta, kan jag känna, lättare att betrakta sitt bevakade område som både underhållning och kultur. Som jag ser det är det ett tecken på mognad – att inte benhårt hålla på att just mitt intresse alltid är finkultur. Det är det ju inte. Det finns en gradskillnad mellan, säg, Machinarium och, säg, WWE Legends of Wrestlemania. Det må givetvis vara speljournalistiken ursäktat – den är betydligt yngre, och tvingas dessutom ofta både ursäkta och hävda sig inför trångsynta tvivlare och hånfulla haters.

Ask me about Loom™. Do it. Seriously, do it. Do it.

Dessutom har vi ju det eviga problemet med att spelskaparna så tydligt sitter i knäet på utgivaren, på marknadsförarna. Inför ett släpp ges exklusiva, långa, ingående intervjuer – där spelskaparna helt på egna villkor får komma till tals om en produkt som ännu inte finns tillgänglig i sin helhet. Som de får visa upp de bästa bitarna av, och som den stackars skribenten har därmed ytterst klent underlag att skriva om. Är den här bråkdel man har fått se representativ för hela spelet, eller kanske den i särklass bästa bråkdelen? Det enda man har att gå på är, till syvende og sidst, sin egen känsla.

Nästa gång vi ser en text om det kommande spelet är recensionen, och nästa gång efter det är först i den lika exklusiva, långa och ingående intervjun inför släppet av uppföljaren. Det är inte svårt för den elake att därmed avfärda en stor del av speljournalistiken som glorifierad copy. Och det är inte utan att de har en poäng. Även de bästa publikationerna viker plats åt tre uppslag långa artiklar där utvecklaren får utgjuta sig om att förra spelet kanske hade sina brister, men alla är åtgärdade i tvåan, det är perfekt, man kan göra VAD SOM HELST och ba… wow, liksom. Fredrik Schaufelbergers peppiga knäck på Mass Effect 2 i Level i vintras är ett talande exempel. En lysande skribent – en inte lika lysande artikel.

Så vad göra? Hur köper sig spelmedia en större trovärdighet? Att Tobias Bjarneby och Tommy Rydling gratulerar sig själva till att Sverige har den bästa speljournalistkåren i världen i sista Super PLAY innebär ju inte att den svenska speljournalistkåren därmed inte kan bli ännu bättre. Att till exempel verka hårdare för att få intervjuer med en utvecklare (eller en utgivare) strax efter release, när spelet har funnits på hyllorna ett tag och både intervjuaren och läsarna faktiskt vet vad spelskaparen talar om. Eller göra de där tuffa grävjobben som ger verkliga inblickar i spelbranschen idag.

Kanske gör speljournalistiken sig själv en otjänst genom att så tydligt identifiera sig med t.ex. musikjournalistiken. För det första är speljournalister i allmänhet betydligt mer insatta i sitt ämne (hur många professionella musikskribenter vet något om musik, förutom hur man lyssnar på den, och hur man snitsigt uttrycker sig om den attityd den förmedlar? De är inte många). För det andra är det betydligt enklare för någon som skriver om musik att förhålla sig oberoende till de stora skivbolagen. Dessa har redan ett dåligt rykte, och bryr sig inte nämnvärt om ifall Per Bjurman ägnar en helsida åt att sabla ned dem för deras girighet. Om Thomas Wiborgh hade gjort detsamma mot EA hade det däremot blivit ett jävla liv.

Atsushi Inaba

Atsushi Inaba, Fumito Ueda och Keita Takahashi må vara egensinniga bohemer i sin bransch, men såsom verksamma spelskapare är de ändå mer marinerade i marknadstänket än din genomsnittlige popstjärna. Killar som Pete Doherty, Liam Gallagher eller Shaun Ryder är säkert både smartare och mer cyniska än man kan tro vid första anblicken, men så säljer deras shit också sig själv. Ett nytt tv-spel har inte samma livstilsmässiga genomslagskraft som en grym låt. Inte i de breda folklagren, åtminstone. Inte än.

Så i stället för att hårdnackat hävda sitt oberoende, alternativt alls inte prata om det - skulle spelmedia inte vinna störst trovärdighet genom att helt enkelt lägga korten på bordet?

8 kommentarer till "Don’t ask him about Loom™"

1 | Blogemup-Micke

17 mars 2010 klockan 08:59

Bra, viktigt inlägg. Om en och en halv timme kommer det upp en relaterad grej på Blog ‘em up.

3 | Thomas

17 mars 2010 klockan 12:55

Jag tycker snarare att det är kvaliteten på det som skrevs (mer än vad det skrivs OM) som gör att det tenderar att bli konsumentjournalistik. Det finns alldeles för få Strage, Bank och Guillou inom speljournalistiken, mycket därför att medelåldern, åtminstone för mig, förefaller vara så låg. Men då räknar jag också in alla möjliga spelsajter och bloggar som har ideella människor som skriver. Tyvärr verkar de yngre inte ta så mycket influenser från andra kulturskribenter så jag tror inte riktigt på en förändring i deras skrivande när de blir äldre.

4 | Kim

17 mars 2010 klockan 12:55

Intressant inlägg. Ursäkta i förhand för en omotiverat lång kommentar som säkert kommer gå lite off-topic ibland.
Som någon som läste extremt mycket speljournalistik i yngre dagar, men som på senare år bara har läst om musik och film, är det fascinerande hur mycket som har ändrats genom åren kring hur man tar sig an spel ur kulturkritisk synpunkt.

Mycket positivt, för naturligtvis är det så att spelgenren på många vis är mycket mognare nu. De som växte upp med spel har blivit äldre och många har vid sidan av sitt spelande ett kulturintresse som sträcker sig djupare än Kalle Anka, Dirty Sanchez och polyfoniska ringsignaler. Det är ju ändå en förutsättning för en meningsfull speljournalistik att dess tänkta målgrupp inte tror att Fjodor Dostojevskij är en ukrainsk backhoppare. Förutom BlogEmUp, som du nämner (och som jag nyss hittat till), är Jonas Thente alltför sällsynta spelrecesioner ett utmärkt exempel på hur även speljournalistiken tycks ha kommit ur puberteten, rakat bort moppemustaschen och ställt undan samlingen med Absolute Music-skivor på vinden.

Fast på vissa sätt kan man konstatera att speljournalistiken har förändrats beklämmande lite sen High Score och tidiga PC Gamers dagar. Det är på många håll fortfarande samma väldigt ludologiska perspektiv som anläggs, vilket bedömer spelet som just bara ett spel, dvs. ett interaktivt pussel med mål och begränsningar, och som inte alls diskuterar spelet ur relevanta kulturella, spelteoretiska och/eller sociologiska perspektiv.

Alltså, det kan absolut vara del av en ordentlig analys, det är inte det jag säger. Jag menar shit, ett spel kan vara hur smart skrivet som helst men det är fortfarande värdelöst om det inte är kul att spela. Men det som helt och hållet saknas är den kulturkritiska kontexten: de intertextuella referenserna, hur genus, ras och etnicitet framställs, vilka budskap spelet försöker förmedla, etc. Allt sådant som redan är vardagspotatis inom litteratur-, film- och musikjournalistik.

Och så hade det varit trevligt att någon gång få läsa något mer subjektivt och djupsinnigt om varför ett spel är kul att spela än att det råkar ha ett användarvänligt interface och snygga animationer. Många spelrecensioner jag har läst skulle lika gärna kunnat ha gällt den interaktiva hjälpguiden i Word.

Och så det här med den obegripliga teknikporren. Jag tror du har helt rätt i att spel i högre grad betraktas som konsumentjournalistik än exempelvis det som skrivs om film och musik. Men man får heller inte glömma bort att det också beror på branschens allmänna besatthet och pådrivande av teknikutveckling, något som i grund och botten handlar om att det blivit kutym att nästa stora spel MÅSTE vara ett tekniskt genombrott som ska ta alla med häpnad med sina superrealistiska skuggeffekter och hyperdetaljerade rendering av karaktärernas näsborrar, nästan så att man kan räkna varje individuellt näshår. Kapplöpningen mot total fotorealism känns i många fall som blott ett branschdrivet självändamål, för att de ska kunna fortsätta kränga nya processorer, grafikkort och spelkonsoler, och som dessutom drivs på av usel speljournalistik som slentriandissar vissa spel för inte mer än att de ”ser gamla ut.”
(Bland de stora spelbolagen är Blizzard i mitt tycke ett föredöme på det här området, som håller systemkraven på en rimlig nivå och har vettig art direction istället för att bara försöka kräma ut så mycket som möjligt från de senaste grafikkretsarna).

Vad gäller förhandsreportage och liknande tror jag du är lite snett ute, åtminstone beträffande jämförelsen med musikjournalistik. Förhandsintervjuer som görs med artister med ett nytt skivsläpp ägnar sig ytterst sällan åt att värdera innehållet på själva skivan, utan består i princip bara av artisten som får komma till tals och förklara hur musiken kom till, och vad det är som ligger till grund för deras inspirerande låttexter om någon gammal mellanstadie-flamma som de fortfarande ältar (indie), satanistiska skogstroll (svartmetall), eller rent nonsens (Britney Spears). Och promoskivor kan man ju säga är ungefär samma sak som en kraftigt vinklad förhandstitt av ett spel.

Och hur mycket material får film- och litteraturrecensenter att rapportera om från sina förhandstittar? En filmrecensent får på sin höjd se en trailer och kanske någon outtake, men oftast är det bara rewrites av pressreleaser. En litteraturrecensent får inte ett dyft. Det här med att spelskribenter får komma och titta på ett spel långt innan det är klart är egentligen ganska skumt, och visar också på hur lågt branschen värderas rent konstnärligt. (Hur vanligt är det att spelutvecklare vägrar visa förhandstittar eftersom det kommer påverka deras skapande negativt? Inte särskilt skulle jag tro).

Men det verkar ju onekligen som att något är särskilt ruttet inom speljournalistiken, med köpta åsikter och what not: http://www.blogemup.se/?p=6378

5 | Peter

17 mars 2010 klockan 14:16

Kim: Wow! Och jag som trodde att Teresas rekordlånga kommentar från igår skulle stå sig ett tag.

Jag tycker att du har en bra poäng om tekniken. Vi har sett alldeles för många spel som varit så fokuserade på att ta sig an det senaste att de helt glömt bort saker som story och spelbarhet. Håller dessutom helt med om Blizzard, de har en sund inställning.

Angående förhandsintervjuer med musikartister så handlar det ju ofta om, som du säger, att prata om varifrån musiken på den kommande skivan kommer ifrån, hur artisten vill låta och vad hon eller han försöker förmedla. Om artisten skryter vitt och brett om att detta är det svingrymmaste du har hört, etc., så slår vi dövörat till, och skribenten intar oftast en mer tvivlande position. Inom spoeljournalistiken däremot går utvecklarnas utsagor igenom betydligt mindre filtrerade.

Filmbranschen är en bättre jämförelse. Tidningar som Empire, publikationer med välförtjänt gott rykte, tvekar sällan att peppa järnet inför filmer som ofta visar sig vara minst sagt ostiga. Sounds familiar?

Jag håller absolut med dig om behovet av mognad i spelkritiken. Du nämner Blog ‘em up och Thente, vilka alla tillhär mina absoluta favoriter, men det finns fler svenska journalister med högre ambitioner för spelkritik än ljummen copy. Och när klimatet för både tidningar och sajter hårdnar tror jag också att kvalitetskraven ökar. Det räcker inte med en klatschig rubbe och slagfärdiga oneliners – det måste finnas ett djup i innehållet också.

Tack för rejäl feedback!

Thomas: Det beror ju också på varifrån man tror att återväxten kommer. I takt med att branschen växer och blir mer etablerad blir området också mer attraktivt och kan locka duktigare skribenter. Sedan tycker jag nog att vi har det betydligt bättre ställt kvalitetsmässigt inom speljournalistiken än inom den bedrövliga sportditon. I Spelkritiksverige går det kanske två, tre Laul och Lühr (usla) på varje Niva och Orrenius (grymma), medan förhållandet i Sportskribentsverige är mer åt tio på en.

Micke & Alexander: Tack!

6 | Thomas

17 mars 2010 klockan 15:17

Peter: Okej jag hoppas på din syn men tror inte på den själv. För det första tror jag att bra skribenter lockas av ämnet, inte att ämnet i sig är hett eller populärt. Då pratar jag om de riktigt duktiga. Har du inte det genuina intresset tror jag inte att du blir riktigt bra på att skriva om det! Möjligtvis habil.

För det andra får jag erkänna att jag inte har någon övergripande helhetsbild av hur det ser ut på vare sig sport-eller spelsidan. Men jag anser att jag har hyfsad koll och den säger att toppen bland sportjournalister är bra mycket bredare än bland speljournalister. Sedan kan mycket väl skikten därunder vara jämnare i kvalitetsnivå på spelsidan, men därom tvivlar jag något.

I övrigt håller jag helt med dig och Kim ang. teknikfokuseringen. Men det är en kvarleva från spelbranschens barndom som jag tror är svår att bli av med på kort sikt. Men jag vill nog tillägga till ert resonemang att jag skulle ibland vilja se en lite mindre hajp och fokusering kring/på just story. Ibland är en cigarr bara en cigarr – i detta fall ‘spel’. Det finns en lite för stor strävan mot filmmediet inom spelbranschen enligt mitt tycke.

7 | Kim

17 mars 2010 klockan 18:04

Peter: Du har nog rätt om förhandstittarna där. Det var länge sedan som det var häftigt att framhäva sig själv inom den musik jag lyssnar på, så jag läser mest en massa förhandsinterjvuer där artisten säger att deras senaste skiva är ”typ hyfsad”.

Thomas: Jag tyckte nog som du ganska länge. Sedan spelade jag Mass Effect 1 & 2 och nu vetifan. Men i mitt tycke borde spelmediet i stället oftare sträva mer efter att vara som litteratur, men en återgång till Planescape Torment är kanske att begära för mycket :)

8 | Peter

18 mars 2010 klockan 16:03

Thomas: Jag tror faktiskt inte att man måste vara inställd på spelbranschen från dag ett för att bli en bra speljournalist. För väldigt många gamers är spel fortfarande ett perifert intresse. Man spelar ofta, men ser det ändå inte som sitt primära intresse. En aspirerande kulturjournalist med spelintresse som vänder sig till spelmedia efter att ha fått nobben av kulturdelarna känns på pappret betydligt intressantare som spelskribent än någon som satte sikte mot yrket som 13-åring. Den förre har ju sannolikt ett betydligt vidare perspektiv vilket borgar för – i mina ögon – mer intressanta analyser.

(Just det är nog anledningen att jag inte håller med dig om sportjournalisternas bredd i toppen. Jag tycker att det finns en och annan som är riktigt duktig, men de är extremt få – desto fler är glorifierade copywriters vars expertis handlar om schvungiga punchlines och näsa för skvaller snarare än fotboll och spelet kring den.)

Skriv kommentar