Games & Godis

Last Gen Standing: Vad jag har missat

Postat av Peter 15 juli 2009

I sideboarden under vår tv står en Xbox 360, en gammal men regionfri dvd-spelare, en gammal VHS (så att vi kan se på Den Lilla Sjöjungfrun och våra gamla tv-inspelade Woody Allen, FFS), en PS2 och en GameCube. Jag vägrade länge Microsoft, men gav till slut efter för det tilltalande priset, det trevliga spelbiblioteket och de tendenser de visade att vilja röra sig från högljudda förstapersonsskjutare och bilspel, till en mer balanserad diet, som inkluderar såväl lena JRPG och licensierade Katamari-spel som en tung storybaserad shooter i Bioshock. Den gamla Xboxen var galet ful och alla jag kände som ändå suktade efter en köpte den, chippade den och tankade obscena mängder spel, musik och film till den. Inte min påse, bara. För stillöst. Tyvärr medförde den inställningen också att jag missade spel som Halo-serien, Jade Empire, Steel Batallion och Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth.

original-xbox

En annan konsol jag, hrm, råkade missa var – givetvis – Dreamcast. Jag har alltid varit dålig på Sega. Att jag tillhör den snäva falang som aldrig har spelat ett Sonic-spel säger väl egentligen det mesta. Deras självpåtagna underdogförhållande gentemot Nintendo kändes mest töntigt, och det uppenbart mer vuxna tilltalet framstod snarare som brådmoget. Dreamcast kom också under mina mörka år, perioden mellan ungefär 1995 och 2003 då spel skuffades undan för andra saker, som, typ, studier. För mig var Dreamcast mest det där varumärket som prydde Arsenals matchtröjor runt millenieskiftet.

Dreamcast_wikipedia_large

Det innebär givetvis att jag aldrig spelade Shenmue-spelen, Chu Chu Rocket, Ikaruga, Crazy Taxi, Skies of Arcadia och Samba de Amigo. Senare har vi givetvis kunnat avnjuta flera av de definierande Dreamcast-spelen på andra plattformar, framför allt Gamecube, men jag förstår ändå de talrika Dreamcast-nostalgikerna – de räcker att titta på konsolens (visserligen väldigt tidsbundet) futuristiska design för att fascineras och svepas med. Dessutom funderar jag fortfarande på att införskaffa en Dreamcast bara för att ta del av det stycke modern spelkanon som är Shenmue och Shenmue II.

Det nostalgiska, romantiska skimmer som i spelkretsar vilar över Dreamcast – egentligen en del av en arketypisk myt; den vackra Dreamcast dog ung och hann aldrig realisera sin fulla potential… – lär dock aldrig sprida sig till den första Xboxen. Microsofts vidunder hade tekniken, men verkligen inte stilen. Xbox var en vulgär 00-talsteen med tribaltatuering, sned truckerkepa och en fäbless för dålig MTV-rock (det genomgående testosteronstinna spelutbudet gjorde knappast saken bättre) jämfört med Dreamcasts svala, futuristiska elegans.

Kanske är Dreamcast den sista konsolen som vi överöser med samma nostalgiska kärlek vi vanligtvis reserverar för Master System, SNES och Saturn. Övergången mellan den förra generationen och den nuvarande är mer sömlös än de tidigare, med full bakåtkompatibilitet på Wii och mer begränsad på Xbox 360. PS3 var fullt bakåtkompatibel i sin första upplaga, och även om den detaljen senare plockades bort ryktas det ju nu att den ska återuppstå. Därtill släpps flera titlar ur den förra generationen, lätt uppvampade, som mer eller mindre fullpristitlar till de nya maskinerna – Bully (360, Wii) och Resident Evil 4 (Wii) är bara ett par exempel. Vad innebär det för grogrunden för hårdvarunostalgin kring den förra generationen? Och förvisso, vad innebär det långsiktigt för utvecklingen av nya spel, nya original-IP, när det fortfarande ligger så stora pengar i att rota i den egna backlogen?

Inga kommentarer till "Last Gen Standing: Vad jag har missat"

Skriv kommentar