Games & Godis

Tre snabba om Tales of Monkey Island

Postat av Peter 11 juli 2009

Okej, då har farfar på allvar gjort sin efterlängtade äventyrsspelscomeback. Vid tvåsnåret i natt hade jag klarat av första delen i Telltale Games Tales of Monkey Island. Här är några snabba reflektioner (möjligen en liten spoilervarning här).

news_talesofmonkeyisland3

1 - Karibien tycks inte ha förändrats så värst sen mitten av 90-talet. Det är fortfarande befolkat av gravt cyniska typer och fullständiga vettvillingar. Det drivs elakt och roligt med samlarnördar (”Yeah sure, I hate it, but that doesn’t mean I don’t want it!”) och kapten van Winslows torra, sakliga konstateranden om sina inre blödningar är väldigt skojiga. Men om humorn är intakt är det inte lika gott ställt med problemlösningen. Inte så att den är dålig – den är fullt adekvat. Klanderfri. Det är också problemet. I en serie som bygger på humor, och har humorn som en fundamental byggsten i pusslen, krävs det att utvecklarna fortsätter att tänja på gränserna. Här har man nöjt sig med okej, och det är inte riktigt gott nog i min bok.

2 - Fjolliga fransoser-stereotypen kan kanske kännas lite trött. Men den smärtälskande lilla submissive-apan markis De Singe har i labbet väger mer än upp för det. S/M är knappast salongsfähigt i vår vardag, och givetvis än mindre så i den mainstreamkänsliga spelvärlden. De Singes queerapa är ace, och jag vill bara ha mer av honom.

3 - Minspelet. Guybrushs minspel är helt awesome, och det ger verkligen en extra dimension åt dialogerna. När såg jag senast en spelkaraktär leverera ett trovärdigt hånleende? Aldrig, är givetvis när (tycker du att jag har missat något – tveka inte att tipsa). I Monkey Island 2 introducerade Lucasarts iMuse, som anpassade musiken i spelet efter situationen – när Guybrush hamnade i knipa stegrades den, t.ex. Tales är det första spel jag har spelat där karaktärernas minspel hela tiden känns helt on the money. I min spelvärld är det Monkey Island som flyttar fram gränserna.

Sammanfattningsvis – en helt okej start. När jag var klar körde jag igång allra första Secret of Monkey Island igen. Och bara fem minuter in i det spelet hann jag uppleva mer själ än jag gjorde i hela Tales. Vad säger det, att jag är en unken nostalgiker som borde låsa in mig med mina gamla nummer av Datormagazin? Nja. Jag skulle snarare säga att källan som är Ron Gilberts Monkey Island-universum är vältappad vid det här laget, och det är bara naturligt att det bästa redan är urdrucket.

Det hindrar inte att jag kan känna ett styng i hjärtat över att aldrig mer få uppleva Red Herring-skämtet för första gången.

Inga kommentarer till "Tre snabba om Tales of Monkey Island"

Skriv kommentar