Games & Godis

Last Gen Standing: Ico

Postat av Peter 03 juli 2009

TheNostalgiaoftheInfiniteOmslaget till originalutgåvan av Ico inspirerades av Giorgio di Chiricos Det oändligas nostalgi (t.h.). Redan där särskiljer sig Fumito Uedas och Team Icos debutspel rejält från den anonyma floden av mainstreamspel. Ueda sökte sig faktiskt till spelbranschen först efter att ha försökt livnära sig på sin bildkonst.

En inspiration som Ueda har angett som viktig är Eric Chahi. Det känns helt självklart. Chahis Another World från 1991 satte en ny standard för spel på flera plan (pun intended). Vi hade sett plattformsspel med pusselinslag förr, sure, men vi hade inte sett det cinematiska anslaget eller den galet snygga polygongrafiken. Och känslan av utsatthet, och så småningom tilliten och medkänslan, stod inte direkt som spön i backen 1991. Då som nu.

Ico känns som en naturlig vidareutveckling av Chahis idéer – något jag hoppas och tror att Ueda skulle ta som det finaste beröm. Spelen har betydligt mer gemensamt än det sympatiska faktum att de båda saknar HUD. Det är tio år mellan dem, men den minimalistiska ansatsen är densamma.

AW

Another World, 1991. Fr.v.: Lester, Buddy

icoyorda

Ico, 2001. Fr.v.: Ico, Yorda

Ico och Yorda talar olika språk, men den tysta, den taktila och den talade kommunikationen mellan dem är ändå glasklar. När spelet börjar är de båda fångar. Genom en slump befrias Ico ur sitt fängelse och när han irrar runt i borgen han befinner sig i råkar på han på Yorda, blek och vitklädd, omgiven av ett vitt skimmer, sittande i en bur. Han lyckas befria henne, och tillsammans söker de finna en väg ur borg, i sin tur omgiven av hav, som omsluter dem. Tanken att man i rollen som Ico måste skydda Yorda till varje pris är självklar långt innan den har hunnit formuleras.

Spelet är vid det här laget faktiskt nästan tio år gammalt – det släpptes 2001, när PS2 var ung – och det märks till viss del. Framför allt i det att de ofta bruna bakgrunderna är grovhuggna nog för att inte sällan göra stegar och klättringsbara rör luriga att hitta. Bitvis är spelet extremt brunt – det är rentav svårt att låta bli att dra vissa paralleller till en klassiker i sammanhanget; Faxanadu.

ico-screenshot

Kontrollen var säkert toppen med 2001-mått mätt, men idag känns den lite oexakt, och icke-intuitiv. Det gäller i än högra grad kameran. I början hände det några gånger att jag förlorade Yorda i ett av de där svarta hålen som dyker upp eftersom jag trodde att hon fortfarande höll mig i handen, dold för kameran i ett hörn. I själva verket fanns det ett öppet svart hål där, som jag inte såg. Däremot används rumblefunktionen på ett utmärkt sätt – spelet hittar precis rätt ryckighet i handkontrollen när Ico och Yorda springer hand i hand. Det blir en fin illustration av kontrasten mellan Icos pojkaktiga iver och Yordas stillsamma, serena försiktighet.

Flera moment i spelet känns väldigt bekanta. Och inte från mina första duster med det när jag först köpte det för några år sedan, utan – slår det mig snart – från Nintendos största mästerverk från den förra generationen. Ico var, och det här har jag givetvis innan jag själv spelat spelet kunnat läsa mig till, en tacksam inspiration till väldigt stora delar av Wind Waker. Det som Ico gjorde bra tog Nintendo, satte i en ny kontext, och slipade till perfektion.

Givetvis är det också så att Ico har tagit mycket inspiration från just Zelda-serien, och framför allt då de båda delar som släpptes till Nintendo64. Men det är inte heller framför allt i bandesign eller spelmekanik som Icos originalitet eller storhet ligger. Den stämning som enhälligt stämplades som unik 2001 är fortfarande, beklagligt nog, sällsynt än idag. Vilket inte minst speglas av den enorma uppmärksamhet som både uppföljaren Shadow of the Colossus (2005) och nu senast The Last Guardian har rönt.

Åtta år må ha gått, men Ico är och förblir ett majestätiskt spel, en sann klassiker.

yorda

2 kommentarer till "Last Gen Standing: Ico"

1 | Vicachu

3 juli 2009 klockan 13:18

Vackert. Får man fråga var du skriver någonstans ”professionellt”? Eller är du den anonyme Peter som vi inte ska veta något om? ;-)

2 | Peter

3 juli 2009 klockan 17:23

Heh. Jag är ju inte mer anonym än att jag kan skriva ut mitt förnamn (och fota min hand!). Inga ”professionella” associationer – jag trivs så bra här under min korkek.

Skriv kommentar