Games & Godis

Roger Eberts tama speldiss

Postat av Peter 21 april 2010

Som filmkritiker har Roger Ebert få övermän. Med mer än 40 år i branschen bakom sig har han ett inflytande och en välförtjänt respekt som de flesta kulturkritiker bara kan drömma om. That is: så länge han nöjer sig med att prata om film. För när han försöker sig på tv-spel går det inte särskilt bra.

Fokus för hans argusöga är ett TED TalkUSC. Kellee Santiago, utvecklare och producent på Kalifornienbaserade thatgamecompany, utgår från ett tidigare uttalande av Ebert – tv-spel kan aldrig vara konst - och radar upp ett antal motargument (se klipp nedan). Spel är konst. Det är inget kontroversiellt påstående i spelkretsar, men tydligen ett rött skynke för Ebert, som genast drar lans för de etablerade konstformerna på sin blogg.

Och trots att han inleder med att påpeka att han, i motsats till Santiago, som talade fritt inför publik, har fördelen av begrundan och eftertanke, faller hans samlade argument platt. För Eberft har redan bestämt sig. Spel inte bara kan inte vara konst – de får inte vara konst. Och Ebert har utnämnt sig själv till vakthund, fast besluten att upprätthålla de fina salongernas definition av konst.

Santiago argumenterar övertygande, men en smula slarvigt. Kanske förväntar hon sig inte en fientlig publik som hugger på varenda fras. Ebert hugger. Först på hennes definition av konst, sedan på den något skeva argumentationen att spel kommer att utvecklas ”från grottkonst till Michelangelo”. Därefter angriper Ebert så gott som varje stavelse i Santiagos lite stjärnögda argumentation. Och medan vissa av hennes argument må vara lätta för honom att skjuta i sank så snubblar han allt oftare i logiska luckor i sin iver att motsäga henne.

Hans sågning av Braid är bedrövlig.

Hennes nästa exempel är ”Braid”. Detta är ett spel ”som utforskar vår eget förhållande med vårt förflutna… man möter fiender och samlar pusselbitar, med med en stor skillnad… man kan inte dö”. Man kan gå tillbaka i tiden och korrigera sina misstag. I schack kallas detta att ta tillbaka ett drag, och motsäger hela disciplinen i spelet. Inte heller är jag övertygad om att jag kan lära mig om mitt eget förflutna genom att ta tillbaka mina misstag i ett tv-spel. Hon beundrar även en historia som berättas mellan spelets banor, som uppvisar prosa på samma nivå som en ordrik lyckokaka.

Vad vi ser här är en uttalad tvivlare som gör sig lustig över sin motståndares argumentation utan att ha förkovrat sig det minsta. Det är pinsamt respektlöst. Ebert länkar i sitt inlägg till trailern för Braid, och knappt ens den tycks han ha tagit del av. Han avfärdar spelet, tillsammans med Santiagos övriga exempel, Waco Resurrection och Flower, som patetiska.

Flower - "patetiskt"

Gamers, konkluderar han, borde nöja sig med att spela sina spel och ha kul, inte envisas med att uttrycksformen kan vara konst.

Behöver de bekräftelse? I försvar av sitt spelande mot föräldrar, makar, barn, partners, kollegor eller andra kritiker, vill de kunna titta upp från skärmen och förkunna ”Jag studerar en viktig konstform”? Låt dem säga det, om det gör dem lyckliga.

Det är en enormt slarvig kritik Ebert levererar. Han väljer helt uppenbart vad han ska se, och vad han ska bortse ifrån, utifrån hur det passar hans svårbegripliga syften. Därför talar han också enbart till de redan övertygade.

Som jag tidigare har konstaterat behöver spelvärlden bättre externa kritiker, för att den inte ska bli än mer sluten. Internt är vi ofta okritiska, och när kritiken utifrån är så här osaklig och plump är den alldeles för lätt att avfärda. Positionerna låses ännu mer – och vi tar ännu ett sjumilakliv från den goda debatten. Talibinism – utveckling 1 – 0.

Taggar: ,

1 kommentar till "Roger Eberts tama speldiss"

1 | Stefan

27 april 2010 klockan 17:58

det gör inget Peter, kritiken erkänner alltid sitt misstag till slut. Eller rättare sagt kritiker dör och ersätts av nya.
Om 50 år kommer de att skratta åt den här reaktionära jäveln på kostfack.

Skriv kommentar