Games & Godis

Ännu mer om God of War III eller
Vad vill feministerna egentligen?

Postat av Peter 27 mars 2010

- G&G presenterar sin första gästbloggare. Take it away, Teresa Axner! -

Jag: Jag har blivit ombedd att gästblogga om God of War III. Har ni sett det? det är helt otroligt – kvinnorna i spelet är helt bokstavligen antingen sex- eller pusselobjekt. Fantastiskt sätt att få kvinnor som spelar att känna sig inkluderade…
Vän 1: Du, jag tycker man ska tänka sig noga för innan man börja angripa spelbraschen på det där sättet.
Vän 2: Eller hur, alltså, vad har de för plikt gentemot dig? De ska ju skaffa kunder, och det är killar som spelar såna spel. Spelföretagens syfte måste ju vara att gå med vinst, inte att vara politiska verktyg. Man kan ju inte bestämma vad de får göra för spel.

Det här är för all del en nerkokning och dramatisk förenkling av samtalet jag hade med några kompisar häromdagen. Men det är ett samtal som jag haft ganska många gånger i olika varianter. Det går till så här: Jag börjar prata om ett spel eller en film eller whathaveyou som kanske är jättebra, kanske suger, men som hur som helst har problematiska element. Min samtals-partner utgår genast ifrån att min tes är att just det här spelet/filmen är en särskilt ond och illvillig produkt som genast måste förbjudas/vars upphovsman måste brännas på bål. Sedan tar det oss en halvtimme att i bästa fall hitta varann, i sämsta fall gå ur samtalet med en djup och liksom klibbig frustration. Men nu har jag alltså, tack vare Games & Godis, fått ett gyllene tillfälle att sammanfatta mina avsikter! Du som ofta finner dig försvara spelbraschens yttrandefrihet mot arga feminister, ta en titt. Du kanske lär dig något:

Jag är inte här för att tjäna spelbranschen och jag skiter i om de skaffar kunder eller ej. Jag representerar heller inte svenska staten och dess ständiga försök att censurera saker (wait, what?). Jag ägnar mig åt kulturkritik, och spel, in case you hadn’t noticed, är en av de mest centrala kulturformerna i vår civilisation. TV-spel skapar inte sexismen. Men de speglar vår kultur i precis samma mått som våra böcker, vårt språk, våra kläder och våra kroppar gör. Vi lever i en sexistisk kultur, alltså blir våra spel sexistiska. Genom att titta på spel (filmer, böcker, modetidningar etc) kan vi avslöja vad vi egentligen berättar för varann om vilka vi får vara. Mitt mål är att lära mig mer om allt som finns i vår kultur som vi är blinda för, och genom att avslöja konstigheterna i kulturen förhoppningsvis göra den bättre.

Låt mig ge ett exempel. Jag är ett stort fan av TV-serien Supernatural. Den är välskriven, har ett bra mythos och är otroligt charmig. Samtidigt kan jag se att det inte finns mycket till plats för vare sig kvinnor eller icke-vita i Supernaturalvärlden. Det är faktiskt så påfall-lande att cracked.com publicerade det hysteriskt träffsäkra flödesschemat ”What Happens to Every Female on Supernatural” där det finns två slutstationer: ”Disappears from plot due to lack of personality” eller ”dies”. Att Supernatural är så centrerad kring vita män skulle jag inte ha minsta problem med, ifall det fanns motsvarande mängd filmer och TV-serier där kvinnor och/eller icke-vita tar en central roll och gör viktiga grejer. Så är inte fallet. Det finns ett mönster i vårt samhälle där berättelser om vita män genomgående anses ”allmängiltiga” medan berättelser om kvinnor (för att inte tala om bruna kvinnor) anses vara specifika och inte universellt gångbara. Betyder detta att jag har börjat propagera för att Supernatural ska läggas ner? Måste jag göra avbön för det i serien jag tycker är bra? Jag tycker inte det. Däremot har jag börjat samtala med andra fans om vad det är vi egentligen tittar på, och om vad det kan lära oss om oss själva och vårt samhälle.

När kvällstidningarna har rubriker om moraliskt förkastliga spel kanske deras mål är att få dem förbjudna. När gamertjejer pratar om kulturen de älskar men ibland inte känner sig välkomna i, kan man ganska säkert göra antagandet att detta INTE är vad de är ute efter. Vi vill inte förstöra spelhobbyn, vi vill bara vara med i klubben på samma villkor som alla andra. Om jag ordnar en klassfest där alla utom Karl-Bertil är bjudna, ger den temat ”Karl-Bertil är dum i huvudet” och Karl-Bertil sedan säger till mig att skärpa mig – vem är det som förstör stämningen, han eller jag?

Ärligt talat har jag svårt att se vad som är så svårt att fatta med det här. Jag har också svårt att förstå varför intelligenta, ödmjuka män som känner och respekterar mig omedelbart, reflexmässigt, antar att jag är ute efter att kontrollera folks känslor, att tvinga in tonårstjejer i en offerroll, att belägga en hel bransch med gammalhollywoodska censurlagar – enbart baserat på att jag berättar att jag ser jobbiga grejer i ett spel. Grejer som gör att jag känner mig oönskad som deltagare, och som de andra deltagarna möjligtvis kan vilja veta om, eftersom de uppenbarligen är osynliga för dem. Varför finns det inga andra lägen än total acceptans respektive förbudskrav?

Den här mentaliteten begränsar sig naturligtvis inte till män. I kvinnotunga geekkretsar finns samma tanke, att ett ifrågasättande av ett verk innebär ett utpekande av det individuella verket och upphovsmannen som Satan själv. Man måste välja. Antingen gillar jag 30 Rock, och då måste jag vägra lyssna när någon påpekar att det pågår en del jävligt märkliga grejer vad gäller kön och ras där. Eller så gillar jag det inte, och då måste jag ösa skit på det, mysa över min godhet och blunda för alla grejer som den serien gör så jävla rätt.

Är det här samma märkliga blindhet som får somliga läsare av feministiska bloggar att utan att särskilt noggrant kontrollera vad inläggen faktiskt handlar om slänga sig direkt på kommentarerna för att där gå till angrepp mot sina allra bästa stråfeminister? Öppen fråga: Varför läser ni inte vad vi skriver? Varför går ni in i ett samtal med oss utan en antydan till försök att höra vad vi säger? Förr eller senare kommer vi att komma till saker vi verkligen tycker olika om. Jag är helt beredd att acceptera att du och jag har fullständigt olika syn på till exempel God of War IIIs spelbarhet. Men när du angriper mig för saker jag aldrig påstått, vad är vinsten med det? Vi som skriver sådana här bloggar får ofta höra att det skulle tjäna feminismens sak ifall vi var lite mindre aggressiva. Dude. Det är en sida som är aggressiv här, och inte består den av de kvinnor som sakligt och osentimentalt delar med sig av sina erfarenheter.

Mitt syfte med att ifrågasätta (inte förbjuda, ifrågasätta) God of War III är att inleda ett samtal om vilka berättelser vi skapar och vad de säger om vår kultur. Vad är ditt syfte med att försvara spelet till varje pris?

Teresa Axner är kulturkritiker och geekfeminist, och skriver för bl.a. Weird Science och egna bloggen Roleplaying is so gay.

8 kommentarer till "Ännu mer om God of War III eller
Vad vill feministerna egentligen?"

1 | Maria

27 mars 2010 klockan 23:04

Jag älskar dig. That is all. <3

2 | Gisela

28 mars 2010 klockan 12:17

Jäkligt bra. Det där med halmgubbar är helt sjukt övervanligt när man pratar genus med gamers känns det som, även om jag känner igen det även när jag diskuterar andra saker (ofta som liberal) då folk utgår från att alla (liberaler) har onda avsikter. Det känns väldigt enögt att i FÖRSTA hand tro att den andra människan visst drar samma slutsatser som en själv, men väljer det ”dåliga” alternativet av ondska, snarare än att de kanske drar -andra slutsatser- och därför tycker som de gör. Sen att man tycker den andra personen har fel osv är ju helt ok, men inget vettigt kommer från en diskussion där den andra utgår från att jag inte tycker det jag säger, och dessutom är ond.

Sen vill jag ge extra kudos för några synnerligt spetsiga exempel, Karl-Bertil exemplet var ju jätteroligt. Vem är det som förstör stämningen egentligen? haha! Samt ”Öppen fråga: Varför läser ni inte vad vi skriver?”. Guld! :)

3 | Gisela

28 mars 2010 klockan 12:18

Det kanske blev lite rörigt i mitt exempel om vem som var ”den andra” och vem som var ”jag” eftersom jag växlade runt lite… hoppas ni förstod vad jag menade ändå?

4 | Morbius

28 mars 2010 klockan 12:24

Okej, jag kanske är lite trög, men VAD är det du vill säga med den här texten Teresa? Om du kokar ner kontentan i en mening?

5 | Teresa

28 mars 2010 klockan 16:54

Maria: <3 right back atcha!
Gisela: Du är klar som korvspad.
Morbius: Vad i texten är otydligt? God of War III-debatten är kass eftersom att många som deltar ì den hittar på åsikter åt sina meningsmotståndare. Det är väl inte så komplicerat?

6 | Peter

28 mars 2010 klockan 22:59

Morbius: Är det här med _en mening_ ett krav du har på alla texter? För kärnfulla sammanfattningar av diverse företeelser kan jag i så fall rekommendera twitter, men i bloggosfären är texterna oftast längre (men inte alltid: http://mnsllbic.wordpress.com) – och det av det enkla skälet att man vill beskriva något mer komplext än vad som utan att kompromissa alldeles med innehållet ryms i en enda mening.

7 | Björn

29 mars 2010 klockan 02:22

Jag tycker hela God of war grejen kapsejsade och sjönk redan efter en timma in i det första spelet.
Jag förstår din frustration i gamer världen. Ta Skate spelet som et ex. man får göra sin egen gubbe men man kan inte välja annat än att spela som man. :) Jag har dock märkt att det fixat det i 2an men fortfarande ganska skevt. Men glöm aldrig de spel som har starka kvinno roller. Nej inte Lara Croft. Jag menar Kate i Mirrors Edge och Jade i Beyond good and evil. Det finns fler men de är för få. Det håller jag med om. Dags att ta spelvärlden med storm damer. Skriv och gör spel som ni vill spela. Det finns garanterat plats i en av underhållningens största scener. Jag kommer spela allt.

Bra bloggning!
Hare gött

8 | Blog 'em up-Jimmy

29 mars 2010 klockan 10:42

Grymt inlägg.

Jag har en invändning bara:

”Jag är ett stort fan av TV-serien Supernatural. Den är välskriven [...]”

Nej. Nej, det är den inte. =)

Skriv kommentar