Games & Godis

Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #5

Postat av Peter 14 juni 2010

I takt med att jag blev lite äldre vågade jag mig även in på lite ruffigare ställen. Arkadmaskiner hade ju en förmåga att bara finnas på ställen som egentligen var lite för vuxna för många av oss som ansåg oss tillhöra målgruppen (att vi ofta bara hade mynt nog till två eller tre omgångar var en annan sak). Biljardhallen ovanför nuvarande Drottning Kristina-passagen var as rough as they came i centrala Halmstad under sent 80-tal. Från en risig, skräpig innergård gick man uppför en ranglig trappa till en inrökt lokal med träpanel och slitna golv, där det var fullt av skumma typer i mc-klubbvästar eller långa trenchcoats. Till vänster vid trappans topp fanns den stora hallen biljardbord och en bardisk. Till höger, i ett litet rum, stod ett par arkadmaskiner och såg övergivna ut. Jag minns inte vilket spel det var vi fastnade för först, men det som gjorde det största intrycket och fick oss att komma tillbaka vecka efter vecka var Capcoms Final Fight.

Det här var väldigt tidigt 90-tal. Jag gick i högstadiet och började så sakteliga luckra upp min noggrant utarbetade identitet som popkille (med Pet Shop Boys som självklara husgudar) med att så smått börja erkänna att en del hårdrock faktiskt gick att lyssna på (att jag i smyg hade lyssnat på Kiss, WASP och Twisted Sister sen lågstadiet var något jag talade tyst om, mån om att upprätthålla mitt självpåtagna rykte). Det senaste exemplet var Guns ‘n’ Roses. För första gången fanns det ett hårdrocksband som både tjejer och killar i min ålder gillade. Det var nåt nytt. Det var lite farligt, det var från Kalifornien. Nihilistiskt, självdestruktivt och Jack Daniels-drypande. De hade konstiga namn som inte var töntiga som Jay-Jay French eller Joey Tempest. Och Final Fight dröp av precis samma feel. Detta var några år innan vi kids hade börjat använda etiketten sleaze, och vi hade knappast hört begreppet grim’n'gritty som så småningom skulle komma att definiera mycket av populärkulturen under de första åren av det nya årtiondet. Final Fight omfamnade dem båda.

Storyn var sedvanligt cheesy och vag; polischefens dotter hade kidnappats och det var upp till tre tuffingar att rädda henne: pojkvännen Cody, hans polare Guy (av någon anledning iförd en ursilly tomatröd ninjadräkt) samt polischefen själv, den cigarrtuggande björnkramaren Haggar (av någon anledning i bar överkropp med bara ett läderbälte över sin svällande manboobs). Underbar pixelgrafik visade de tre slå, sparka och hoppsparka sig fram genom nattens arméer – huvudsakligen bestående av neonklädda psykopater som stilmässigt stod någonstans mellan Vanilla Ice och Sigue Sigue Sputnik. Utöver de vanliga attackerna behärskade varje karaktär dessutom spektakulära wrestlingmanövrer (Haggars flygande piledriver minns vi fortfarande med särskild värme) och en varsin skärmrensande specialattack, som kostade livsenergi att utföra.

Spelet var snabbt och omtumlande, med kapacitet att visa flera fiender på skärmen utan fallande uppdateringstakt – till skillnad från vår tidigare favoritbrawler Double Dragon. Utvecklingen sedan 80-talet hade inte varit snäll mot Technos succélir. Final Fight var snabbt och elegant, där DD var tungfotat och stelt.

Kulmen på vårt intensiva spelande kom en eftermiddag då kompisen N och jag, med fickorna fulla av blanka femkronor, smet tidigt från skolan och målmedvetet spelade igenom hela Final Fight – den första gången någon av oss hade spelat igenom ett helt arkadspel. Det kostade oss ett stort stycke av månadspengen, men i den kvava biljardsalongen, med synapser som gick bananas av överstimulans och pepp, gjorde det absolut ingenting. Vi hade ju just fått oss till livs vår dittills största spelupplevelse.

Taggar: ,

Inga kommentarer till "Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #5"

Skriv kommentar