Games & Godis

Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #2

Postat av Peter 24 mars 2010

Min mest avgörande spelhall var en snabbmatssylta. Snabbmatssyltan i Vallås Centrum, för att vara exakt. Innehavaren kallades Rosti – eller hette han Rosti? Jag visste aldrig och vet inte än. Men hos Rosti fanns två arkadkabinett, varav ett alltid var Taitos Empire City 1931. För första gången blev jag verkligt besatt av ett arkadspel. Spelet utspelade sig som titeln antyder under förbudstiden i USA, i maffiamiljö, och gick ut på att med kontrollspaken styra ett hårkors över skärmen och skjuta alla bad guys som hoppade fram. Ibland hade de av någon anledning en flickvän i armkrok, och då gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte träffa fel person. Alla banor upprepade sig på exakt samma sätt samma gång, och det gällde att lära sig dem utantill.

Det hade varit lättare om det inte vore för de tre, fyra, fem år äldre killarna som också frekventerade Rostis sylta. De snusade och körde moppar, och tyckte att det var hysteriskt roligt att en liten knatte som jag hade hittat dit och dök upp var och varannan dag med några enkronor i fickan och snällt köade bakom dem för att få spela. Jag försökte givetvis låtsas om som att jag inte märkte att de noga iakttog mig medan jag spelade, men inombords dunkade mitt lilla fågelhjärta vilt och jag fick anstränga mig för att hålla andhämtningen på en sansad nivå. Ofta gjorde nervositeten att även mina mest framgångsrika spelomgångar slutade på andra eller tredje banan. En gång, när moppekillarna hängde i klasor runt mig och arkadkabinettet kom en av dem på den skojiga idén att stänga av spelet mitt i min runda. Alla garvade, och jag var på vippen att börja grina – min första tanke var att jag hade förstört spelet på något oförklarligt vis - när en annan kille knuffade bort kisen som stängt av, startade spelet igen och erbjöd mig två nya kronor för en ny omgång. Men då hade jag redan räddhågset backat undan och var på väg ut genom dörren.

Min blyghet till trots vann  jag nog ändå en del sympati och rentav respekt – mina kompisar gjorde stora ögon när vi tillsammans gick förbi någon av tuffingarna i skolans korridorer och de hälsade mig med en igenkännande nick eller till och med ett Tjenare.

Ett annat spel gjorde en kortare cameo hos Rosti, Konamis Mikie. Med sin färgglada grafik och bekymmerslösa grundförutsättningar (busungen Mikie springer runt skolbyggnaden och samlar hjärtan från sin flickvän, medan han jagas av lärare och vaktmästare) var det en frisk fläkt i min begränsade arkadvärld. Men det var så svårt att jag efter varje bortslösat spel genast ångrade att jag inte valt Empire City i stället.

Rostis sylta blev snart pizzeria, arkadmaskinerna försvann och sen några år är även byggnaden borta, riven och helt sonika ersatt med en anspråkslös gräsmatta. Inget ger en vink om byggnaden som tidigare låg där. Men jag kommer inte att glömma.

Taggar: ,

2 kommentarer till "Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #2"

1 | -STR/+CHA » Blog Archive » Ett exempel på mitt spelflöde.

25 mars 2010 klockan 14:34

[...] … och på tal om arkadspel så har Games & Godis skrivit jättevackert om sin barndoms arkadhall. [...]

2 | Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #4 « Games & Godis

26 april 2010 klockan 20:42

[...] Rosti lade ned sin snabbmatsverksamhet var det ett nytt ställe som tog över initiativet. Med det [...]

Skriv kommentar